En kocks ord
Hej på er!
Jag jobbade över lunchen på Tavlin, resturangen, idag och det var hur lugnt som helst.
Jag hade till och med mycket tid över till att öva på att göra kaffe och hitta i datorprogrammet.
Trots det så var kocken på mig.. Igen.
Jag vet inte vad det är med henne men hon är så svår att läsa av. Hon vänder kappan efter vinden utan att vända den. Det är svårt att förstå men hela hennes personlighet är så himla oförutsägbar.
Hon verkar tro att jag ska kunna allting under de två veckorna jag varit där, inte för min egen skull utan för att hon ska rädda sitt eget skinn.
Hon säger till mig att jag inte kan vara så sakta, att jag inte kan låta kunderna vänta trots att jag efter att ha ursäktat mig fått ett "No, it's ok, take all the time you need" som svar från kunder. Jag kan framförallt inte låta kunder som Adin vänner, få vänta.
Men självklart får dom vänta, för det tar lång tid att lära sig ett nytt datorprogram, även för den bäste.
Jag är trött på att alltid känna mig som hunden med svansen mellan bena och skämmas för att jag inte kan allting. Jag är trött på att alltid sätta så höga krav på mig själv för att folk runt omkring ska bli nöjda.
Det är inte mänskligt och jag känner själv att det jag håller på med är dårskap.
I förmiddags när Mandeep (kocken) hade ett av sina "du måste bli bättre/varför kan du inte detta-föredrag" för mig satte jag ner foten.
Jag sa att jag håller fortfrande på att lära mig, jag sa att jag verkligen inte skiter i det utan jag tar all den tid jag får över till att öva på vinerna, gå igenom menyn och lära mig datorn men ATT DET TAR TID. För det gör det. Jag sa till henne att efter att hon jobbat där i över två och ett halvt år sitter mer än hälften av allt det hon gör i ryggmärjen, men för mig som är ny måste jag lära mig allt från början och då tar det tid.
Det kändes så himla skönt att få ur mig det, även fast jag fick mothugg så kände jag att JAG behövde det.
Jag har alltid varit en frispråkig person och efter några svåra år i skolan har jag aldrig tillåtit människor att kasta skit på mig men ibland kan jag helt plötsligt bli medveten om att jag tar för mycket skit, att jag tillåter andra att stampa på mig.
Det var skönt idag att få glimta på en liten del av det tuffa Jag:et som jag vet finns inom mig.
Ibland behöver man säga ifrån, idag var en sådan dag.
Men jag tror också att, som jag sa till pappa för någon dag sen, man måste få lite skit, känna sig lite förnedrad för att få lite mer skinn på näsan. Får man allt serverat har man inget att kämpa för.
Jag vill kämpa till jag når mina mål och att visa Mandeep att jag är en grym servitör är nu ett av mina mål.
Jag jobbade över lunchen på Tavlin, resturangen, idag och det var hur lugnt som helst.
Jag hade till och med mycket tid över till att öva på att göra kaffe och hitta i datorprogrammet.
Trots det så var kocken på mig.. Igen.
Jag vet inte vad det är med henne men hon är så svår att läsa av. Hon vänder kappan efter vinden utan att vända den. Det är svårt att förstå men hela hennes personlighet är så himla oförutsägbar.
Hon verkar tro att jag ska kunna allting under de två veckorna jag varit där, inte för min egen skull utan för att hon ska rädda sitt eget skinn.
Hon säger till mig att jag inte kan vara så sakta, att jag inte kan låta kunderna vänta trots att jag efter att ha ursäktat mig fått ett "No, it's ok, take all the time you need" som svar från kunder. Jag kan framförallt inte låta kunder som Adin vänner, få vänta.
Men självklart får dom vänta, för det tar lång tid att lära sig ett nytt datorprogram, även för den bäste.
Jag är trött på att alltid känna mig som hunden med svansen mellan bena och skämmas för att jag inte kan allting. Jag är trött på att alltid sätta så höga krav på mig själv för att folk runt omkring ska bli nöjda.
Det är inte mänskligt och jag känner själv att det jag håller på med är dårskap.
I förmiddags när Mandeep (kocken) hade ett av sina "du måste bli bättre/varför kan du inte detta-föredrag" för mig satte jag ner foten.
Jag sa att jag håller fortfrande på att lära mig, jag sa att jag verkligen inte skiter i det utan jag tar all den tid jag får över till att öva på vinerna, gå igenom menyn och lära mig datorn men ATT DET TAR TID. För det gör det. Jag sa till henne att efter att hon jobbat där i över två och ett halvt år sitter mer än hälften av allt det hon gör i ryggmärjen, men för mig som är ny måste jag lära mig allt från början och då tar det tid.
Det kändes så himla skönt att få ur mig det, även fast jag fick mothugg så kände jag att JAG behövde det.
Jag har alltid varit en frispråkig person och efter några svåra år i skolan har jag aldrig tillåtit människor att kasta skit på mig men ibland kan jag helt plötsligt bli medveten om att jag tar för mycket skit, att jag tillåter andra att stampa på mig.
Det var skönt idag att få glimta på en liten del av det tuffa Jag:et som jag vet finns inom mig.
Ibland behöver man säga ifrån, idag var en sådan dag.
Men jag tror också att, som jag sa till pappa för någon dag sen, man måste få lite skit, känna sig lite förnedrad för att få lite mer skinn på näsan. Får man allt serverat har man inget att kämpa för.
Jag vill kämpa till jag når mina mål och att visa Mandeep att jag är en grym servitör är nu ett av mina mål.
